Hur det hela började

Ja väldigt intressant det här faktiskt, sett att många av mina vänner längtar efter någon att dela sina dagar med, jag iaf, är ett riktigt prakt exempel på  ordspråket " när du inte jagar och när du minst anar " 

Hur började det hela? Jo de ska jag förklara för er.... Jag och vännen Sandra var vin sugen ( så som många andra kvällar ) så vi drar ihop en liten fest med 2 till killar, en av dessa killar pratar under kvällen med Kenny i telefon ( för att tillägga visste jag inte alls vem Kenny var ) och han bestämmer sig att vi ska åka ut dit och kolla på när dom skruvar. Sätter oss i bilen och brummar ut till Sofieholm. Jag som är en aning berusad på mitt älskade vin tar bestämda steg emot denna garage dörr, tar tag och sliter upp och säger - HALLÅ! samtidigt som jag säger det kollar jag och Kenny på varandra och blir ståendes i en min ca och bara kollar, jag kommer ihåg min tanke å den va i stil med " men OJ " flinar lite åt honom och går bara förbi för att heja på massa annat folk jag kände.  

En enda gång tilltalade jag Kenny den kvällen och den frågan var - vart är toan? Han svarade inne till höger, så jag hugger med mig Sandra och går in.. Ser ett par tjej skor i hallen och första tanken var : dom där ska då bort dom, lite ironsikt tänkt.. ( Tänkte inte lika dagen efter ) Iaf så går vi ut till garaget igen och inte långt efter åker vi därifrån... Dagen efter åker vi till Orsa och där springer vi på varandra igen, då hade han sin dåvarande med sig och jag tänkte väl inte mer på det utan hade fortfarande samma tanke och känsla som första ögonkastet " oj " Vi pratade inte då heller... 

Det går nån vecka och jag och Sandra sitter hos Fredrik och Jessica ute i vågbro och pyser.. Då plingar det till i telefon och jag får ett mess där det står " snygging " jag skiner upp som en sol och Sandra ( nyfiken som hon är ;) ) frågar va som hänt, jag visar messet och hon skriker rakt ut, det lustiga i det här är att hon och jag pratat ett flertal tillfällen om Kenny. Jag och Kenny pratar vidare på mess och det slutar med att jag och Sandra sätter oss i en bil och åker till lofsdalen! HAHA.... ( Bara jag som gör nå dyligt vill jag också tillägga ). Väl framme så surrar vi en hel del och går sen och lägger oss, kramas hela natten och pratade om väder och vind. 

Dagen efter vaknar jag upp med världspanik! 

Totalt tillt i skallen, jag visste ju att jag var ju redan fast där... Verkligen inte vad jag ville, jag ville inte ha nå seriöst alls och träffade väl egentligen en annan kille, dejta, eller vad jag nu ska kalla det egentligen och Kenny hade väl förhållande han också så det blev tvärtjockt i huvudet och jag fick panik.. 

Sandra som hade sån ångest för att hon vaknade upp i lofsdalen hade pratat med Stig och vela dit.. Det slutar med att Kenny får köra oss till honom senare på lördagskvällen, han vela att jag skulle stanna men jag bara måste ju vara vrång så jag åker tänkte jag. Detta var på lördagen. När vi kliver ut ur bilen hemma hos Stig ger jag honom inte ens en kram utan säger bara hejdå och drar igen dörren och han åker.. 

Inne hos Stig kommer paniken igen - vaaaaad har jag gjort????? jag skulle ha stannat.... 

Väl hemma så hörs vi igen... och sedan dess har det varit vi... 

Det jag vill komma till är att ordspråket är sant... Utan tvekan, varken jag eller Kenny var väl egentligen öppet för nå seriöst... Jag hade bestämt mig för att vara ensam och fortsätta på den banan jag vandra på och han hade väl i stort sett tjej hemma... Kommer ihåg när jag bestämde mig även där och då talade jag om för Kenny att han måste göra klart sitt, de tog en halv dag så hade han packat och bodde ute i stugan tills hon hade hittat lägenhet.. Sen dess har vi i stort sett inte sovit en natt utan varandra.. Han är mitt allt och jag hans och det enda vi är enade om både han och jag är att vi kan då aldrig ha varit riktigt kär förut, någon av oss. Man har trott det, men det har aldrig känt så djupt.. 

Så kanske är det så, att när den rätta dyker upp spelar det ingen roll vad man har? Då faller allt på plats och allt annat blir mindre viktigt.. Så i sånna här lägen undrar man om det egentligen är så dumt att följa sitt hjärta? För det var de enda vi gjorde.. Vi hittade hem... Jag hoppas att alla människor får möjlighet att känna som vi gör.. 

Och jag ser fram emot ett liv tillsammans med denna underbara man....

 

Kram på er..